Inget blir någonsin perfekt. Men man kan väll försöka få det så nära som möjligt. För mig är det nästan omöjligt. Jag behöver en hel del massa glädje om jag ska kunna göra så att mitt liv blir nästan perfekt. Jag hinner aldrig greppa tag i någonting, utan bara flyter med livets eviga flod. Mitt liv går likadant hela tiden, och det är ingen större glädje. Snart blir mitt liv så tråkigt att jag tror snart att jag kan förutsäga det. Det kommer jag säkert kunna göra om sisådär några veckor om det fortsätter såhär. Mina drömmar och vänner och en liten gnista hopp håller mig vid liv, det är inte mycket. Men det är det ända jag har kvar. Mina vänner är mycket, men om dom försvinner, vad ska jag leva för då, ingenting, det är svaret. Då har jag verkligen inget kvar längre. Förutom mina drömmar. Jag hoppas inte mina drömmar lämnar mig, jag känner mig så jävla tom hela tiden. Inget hjärta. Inga känslor. Allt är bara en kedjecirkel som inte tar stopp.
Jag skulle vilja skrika, jag är mina drömmar! Men mina drömmar är döda. Jag lyckades inte hålla dem vid liv.
Citat av Berny Pålsson från boken Vingklippt Ängel.
Detta cictatet blir jag snart rädd för, jag vet inte hur länge jag kommer att orka hålla mina drömmar vid liv, hur länge kommer dom att finnas där för mig. Jag hoppas föralltid! Om nu inte dom tycker att jag är jobbig och sticker dom också.
Lämna mig inte! <3
Jag undrar,bloggen. Jag undrar om man ser igenom min mask, masken som jag sätter på mig varje dag för att ingen ska se, ingen får se det äkta, hur jag verkligen mår. Men ibland kan det lysa igenom. Men då får det väll göra det då. Dom kommer ändå aldrig få veta, ingen kommer någonsin få veta, för dom har inget med det att göra, mitt liv är mitt eget liv.
Nu ska jag tänka på snälla saker som Mizuho, min japanska lärare och japan i allmänhet, det är bäst! <3
Hej då bloggen, förlåt för mitt jobbiga klagande.