Dagen idag har varit väldigt underlig, men framför allt mycket sorglig för mig. Jag vet inte direkt varför, men det bara blev så. En känsla av oändlig ensamhet sköljde över mig som en står våg. Jag har ingen, insåg jag, jag har verkligen inte det, eller jo, mina 4 bästa, men annars. Inte. Jag önskar någon gång att jag kunde ha ett helt gäng med kompisar som.....som inte var rädda för att vara sitt sanna jag. Där skulle jag nog verkligen passa in. Jag låter så jävla desperat, jag vill ha mina 4 bästa, det vill jag verkligen. Men jag vill bara känna hur det känns att vara med i något......stort för en dag. Det hade varit kul. Jag vet inte, jag känner mig så ensam och det gör ont i hjärtat när jag tänker på det, det var därför jag ringde Maja, hon får mig alltid på bättre humör. Sedan så tycktes ensamheten sippra ur lite tack vare henne, men den är fortfarande kvar.
Ensam
Ensam
Ensam
Jag får ångest när jag tänker på det, jag vill inte vara ensam, jag vill ut. Men jag hittar inte någon i närheten som känner som jag. Ingen som fattar varför jag helt plötsligt kan bli helt deprimerad och tanklös. Jag vill ha någon som gör mig glad, jag vill att mina 4 bästa ska vara hos mig alltid. Men jag kan inte leva på andra, jag måste lära mig att någon gång får jag stå på egna ben. Men jag har inte byggt färdigt mina ben än. Jag måste börja göra det, men det är så jävla jobbigt att bygga det. Jag vill inte stå på egna ben, jag kommer inte att klara det. Jag behöver någon i närheten alltid, jag kanske inte tycker att jag behöver det, men det behöver jag. Jag vet att jag inte kan leva på andra, för de kommer bara att tröttna tillslut. Men jag vill hålla kvar i människor jag älskar, jag vill inte att dom ska försvinna! Jag hoppas aldrig att dom gör det heller, för om dom gör det, då försvinner jag.
Jag hatar att känna den påtryckande ångesten av att vara ensam. Jag vet inte vad jag ska göra, jag tror att jag måste till göteborg så fort som möjligt innan jag sprängs av ångest.
Jag vill bara passa in någonstans