Jag är så jävla besviken. Ni orkar inte ha ett sjukt barn. Ni bara sätter fram maten och förväntar mig att jag ska äta den på mindre än en halvtimme. Ni skiter fullkomligt i min känslor, ni säger bara att jag ska äta, ni bryr er inte alls om ångesten jag känner när magen sväller upp och att jag bokstavligen tvingas att trycka ner maten i halsen för att inte spy. Ni struntar fullkomligt i att jag mår dåligt. Jag har kommit på det nu, ni hotar mig med ätstörningsenheten direkt eftersom ni inte orkar. Ni vill inte ha ett sjukt barn, ni vill att någon annan ska ta hand om mig så att ni slipper. Men sen när jag blir frisk så orkar ni. Fan vad besviken jag blir, jag trodde att ni var äkta. Men icke, ni är så lata. Ni är egoister som skiter i erat barns känslor kring allt och inget, ni skiter i ångesten jag har och skiter i när jag förklarar att jag inte mår bra.
Fan för er.